Känns som att det är dags att skriva av sig lite. Jag vill nog skriva det här, så att andra kan läsa om de någon gång skulle hända dem. Eller åtminstonde få de att inse att det är en stor grej. Att ni inte ska slarva med era preventivmedel.. Jag har fått mycket stöd genom andra som bloggat om deras aborter, så nu ska ni få läsa det ur min vinkel.
Mådde rent ut sagt pissdåligt när jag var på semester i Borneo över jul och nyår. Var säker på att min mens skulle dyka upp någon gång i dessa två veckor. Det gjorde den inte. Var bombsäker på att det nu var värmen som hade rubbat den. Gick runt med en massa försvarstankar för mig själv, egentligen visste jag vad som stod på..
Jag kom hem alldeles svullen, men jag var glad ändå. Äntligen skulle jag få träffa min pojkvän och alla de andra, och vi skulle fira älsklingens 20års dag.
Den 9/1 stod jag och Madde i badrummet och såg hur mitt Preg-test visade sig vara positivt. Madde var nog mer chockad än mig. Vi båda stod där som två holkar och bara glodde in i de två röda sträcken. Jag ringde Richard och berättade. Han tog det förvånadsvärt bra! Jag nästan grät i telefon medan han lugnt och stilla sa att detta skulle vi lösa tillsammans, på bästa sätt. Det kommer bli bra, vi gör det här tillsammans, sa han. Samma kväll var vi bortbjudna till en kille på middag. Det vara bara någon timme kvar tills vi skulle vara där, så det var bara att bita ihop.
Den kvällen var hemsk. Jag var orolig och rädd. Jag hade ingen att prata med. Jag låg i Richards säng och grät till sömns. Richard kramade mig, och strök mig över ryggen.
I en veckas tid ringde jag och försökte boka en tid hos Abortmottagningen. Jag skulle fått vänta 3 veckor om det inte var för någon annan som ändrat sig, och nu skulle behålla barnet. Och tur det, för hade jag fått vänta tre veckor hade jag fått gå igenom en kirurgisk abort. Förstår ni nu hur dålig sjukvård vi har?!
Jag hade tappat matlusten, jag var trött ständigt, spydde i stort sett varje kväll och svimmade en gång.
Nu var det dags. Richard höll mig i handen påväg in till Gynundersökningen. Han var även med under själva undersökningen. Jag hade ingen aning om hur långt gången jag var, vad som skulle hända eller vad jag egentligen ville. Jag var bara snurrig av allt, och så fruktansvärt trött.
Jag var i 8e veckan, och hade bara några dagar på mig att kunna göra medicinsk abort, innan det gick över till kirurgisk. Jag tänkte aldrig med hjärtat den gången, bara med huvudet. Jag hade begått ett stort misstag, och detta får jag nu leva med. Jag fick en hormon-rubbnings-tablett innan jag gick hem. Det gjorde så ont i själen att svälja den. Nu tog jag livet av det som hade kunnat bli mitt barn..
Två dagar senare var vi tillbaka på sjukhuset. Jag fick 4 tabletter som skulle föras in och 4 tabletter som skulle sväljas. Jag låg på min säng iväntan på värkarna. Jag fick så hemska sammandragningar att jag grät av vrede. Jag plingade på klockan till sköterskan som kom med Morfin. 4 gånger kom hon med sprutor åt mig. Morfinet hade nu gjort mig dåsig, jag var yr och illamående. Jag klarade knappt av att luta mig ner för att byta mina stora bindor jag hade på mig. Istället tog Älsklingen det jobbet. Jag blödde så mycket att jag till och med blodade ner sängen jag låg i . Trots de enorma troskydden jag hade på mig. I 4-5 timmar låg jag där innan jag kände att jag klarade av att åka hem..
Jag hade en sådan äcklig mensvärk. Det var som att ha mens fast 10 gånger värre. Jag grät på toaletten. Efter ungefär exakt en vecka började jag känna mig piggare igen. Och äntligen skulle jag få träna! Jag, Richard och Bella gick upp till gymmet. Vi sprang på bandet och körde på väldigt bra. Vi satte oss ned, andades och tittade på Richard som svettades som en gris och körde dips. ”Det där är en baggis” sa jag. Och Richard sa att jag skulle visa hur många jag kunde göra om jag var så bra på det. Jag visste ju själv att jag inte klarade av Dips, hade testat någon gång tidigare och hade väl klarat en. Jag ställde mig beredd på den lilla ställningen och släppte ner benen från räcket. Det smällde till ordentligt och där hade nu min arm gått av. 3 frakturer i vänsterarmen. Ni kan läsa om den händelsen i kategorin ”min skadade arm”. Varför mitt skelett hade blivit ännu svagare nu var ju bara för att jag förlorat så mycket blod, innan hade jag ju kunnat göra dips..
Då kan ni ju förstå vem som var blöjbytare på mig i två veckors tid efter denna händelse, Richard. Men jag hann inte känna av någon mer smärta efter aborten, då jag gick på morfin efter det här. Har läst många andras bloggar som skrivit om deras aborter, och jag är väl tacksam över att jag slapp känna den.. Även om jag egentligen inte hade velat bryta armen kanske.